ernesto guerra by Tobias Jansson more information about Ernesto Guerra

Ernesto Guerra lyckliga konst
Hans namn syns på väggar över hela Stockholm, men få vet vem han är. Ernesto Guerra är lycklig när han får vara galen.

Författaren Ernesto Guerra tejpar upp ett hundratal lappar med sitt namn på, varje dag. Det är hans bidrag till huvudstadens kulturliv. Dessutom hans sätt att bearbeta sin mentala hälsa.
-­ Jag är heltokig, jag vet. Men att sätta upp lapparna får mig att vilja leva, säger Ernesto Guerra.

Det är en annorlunda form av konst som växer fram på Stockholms gator. I kontrast till den ständigt debatterade graffitin, som täcker många av stadens husväggar, dyker det upp meddelanden på elskåp, rådjur på skyltar, mosaik i tunnlar och uppklistrade namnlappar. De flesta namnlapparna är Ernesto Guerras. DN På stan träffar honom utanför Stockholms stadsbibliotek en stekhet eftermiddag.

-­ Alla tycker om mitt namn, säger Ernesto med ett leende på läpparna. Han har trotsat värmen och slår sig ned på en bänk iklädd mörk kavaj och nyputsade skor.

Ernesto är på strålande humör. Han börjar genast tala om den "vackra svenska naturen" och är helt lyrisk i sitt berättande om Sverige och svenskarna.
-­ Stockholm är finast i världen. Här får jag vara hur galen jag vill, skrattar han.

Ernesto flyttade till Sverige 1988. I dag är han 45 år, förtidspensionär och författare. På vacklande svenska förklarar han hur Colombia kändes för trångt. Landets politiska situation gav inget utrymme för hans behov av att bearbeta sina problem med schizofreni och autism.

I Sverige känner han sig dock fri och mår betydligt bättre. Mycket tack vare den udda idén att tapetsera Stockholms husväggar, elskåp och papperskorgar med sitt eget namn.

Ernesto började sprida sina egenhändigt skrivna böcker genom att spika upp dem på väggar runt om i stan. Men utan någon respons bestämde han sig för att testa något nytt. Och sedan den första namnlappen syntes på huvudstadens gator för fem år sedan, har Ernesto Guerra fått möta många reaktioner.
-­ Jag har levt väldigt isolerat, utan kontakt med människor. Det är först nu som jag har insett att det finns mer därute. När folk kommenterar lapparna på gatan, passar jag på att prata med dem. Men jag säger inte att jag är Ernesto. Bara att jag känner honom.

När Ernesto satte upp sina första namnlappar blev folk misstänksamma och han fick ljuga sig fram.

- ­Ingen ville acceptera att en författare gjorde reklam för sig på det viset. Så jag började säga att Ernesto Guerra var en gitarrist. Då blev folk nöjda.

I dag blir Ernesto bemött på ett mer förstående sätt. När han presenterar Ernesto Guerra som sin vän författaren, blir alla nyfikna. Böckerna, som enligt Ernesto själv handlar om "Sverige och svenskarna", delar han ut till dessa nyfikna personer som han träffar på gatan. Även om spridningen av böckerna inte längre är det viktigaste, utan namnlapparna.
- ­När människor accepterar mina lappar som konst känner jag mig nöjd. Det finns många uttryckssätt som kan kallas konst. Även detta.

Efter att ha tryckt upp trettiotre olika böcker på egen bekostnad, blir det nu inga fler på ett tag. Det blir för dyrt helt enkelt.

Men han fortsätter att skriva, helst på spanska men försöker sig på engelska och svenska också. Lapparna ska han också fortsätta tejpa upp längs huvudstadens gator.

- ­Det måste jag göra för att fortsätta leva.

Johan Åkesson
Uppdaterad 15 augusti 2003